Samlingsplats för professionella som leder nätverksmöten

Vi är tacksamma över att kunna publicera dessa minnesord över Tom Andersen, skrivna av vännen och arbetskollegan Jaakko Seikkula.

 
Tom Andersen är inte längre med oss. Han dog i en olycka  i en gångtur med familjens hund.  Döden kom omedelbart, oväntat och alltför tidig för oss alla. Efter att ett år sedan pensionera sig från sin tjänst som professor i social psykiatrin i universitet i Tromsö hade Tom kvar massor av idéer och projekten på gång. Projekten gällde båda att skriva två böcker och att vara involverad i många utvecklingsprojekt och nätverk för en verksamhet där de svagaste rösterna kunde ha plats för att bli hörda i det psykiatriska systemet. Den näst sista dagen i sitt liv han var tillsamman med en grupp professionella, patienter och anhöriga.  Vi kommer att sakna dig, Tom. Men nu måste vi gå vidare utan din stöd och utan din vision om inte instruktiv verksamhet, som du sist var mest intresserad över.

Tom föddes 1936 till en tjänsteman familj i södra Norge. Hans far dog när han vara bara 11 år. Efter skolan välde han sig att studera medicin och började först jobba som kommunalläkare i Nord- Norge. Redan i sin första arbete blev Tom  bekant med sin öppen förhållningssätt mot klienterna, som han ofta träffade hemma.  I början av 1970 talet började han jobba i psykiatrin och blev lärare i det medicinska fakultet. 1978 fick han docent ställning och nämndes som professor i social psykiatrin år 1981. Den position hade han ända till 2006 då han pensionerade sig.  Han gifte sig 1961 och fick fyra barn med sin hustru Anne. Den sista måltiden Tom hade med Anne innan han gick ut med deras hund.

Toms livarbete gällde att få de svagaste röster hörda i psykiatrisk behandling. Det gjorde han i Åsgård sjukhus på 1970 talet och i sitt arbete som professor. Speciellt stor betydning blev han för familjeterapeuter runt i världen efter han tillsamman med sin närmaste samarbetspartner skapade iden om reflekterande team som senare har beskrivits som reflekterande processer. Kanske ingen annan familjeterapeut i världen har påverkat vårt arbete så mycket som Tom med reflekterande team, som har blivit en del av varje familjeterapeuts arbete.

Men Tom stannade aldrig på sin plats utan utvecklade sin egen syn på den terapeutiska världen hela tiden. Inom senaste åren blev han missnöjd även med begrepp reflekterade samtalen och ville inte längre kalla de samtal med detta namn, som i hans åsikt betraktade det som metod.  De sista bidrag för vårt fält Tom gav i sina tankar om tre slags verklighet, där första sker i form antingen - eller, den andra i form både - och men den tredje och mest intressanta i form ”neither - nor”.  Kunskapen blir inte längre i ordlig beskrivning utan i  kroppsliga upplevelser i ögonblicket.  Och i den verklighet borde vi helt och hållet ge up om instruktiv beteende. T.o.m. utbildning skall utvecklas in till en form där deltagarna i utbildningsprogram skall bli de som skapar programmet. Tom såg psykoterapin också som ett form av instruktiv process och ville istället använda ordet samtal.

 Jag blev bekant med Tom 1988 och var lycklig att bli en av hans nära kollegor under åren. Vårt arbete gällde att utveckla behandling av svåraste psykiska problem och initierade t.ex. ett nätverk av psykiatriska enheter som möter årligen. Tillsamman med våra kollegor i Nord Kalott vi var just på väg att färdig göra manus för en bok som beskriver nya psykiatrin i Norge, Sverige och Finland.  

Tom, jag kommer att sakna  dig  otrolig mycket. Inget är ny som det var tillsammans med dig, men vi måste gå vidare, samtal och dialogen upphör aldrig. Vi har dig med oss i våra inre dialoger, med din lugn stämma,  nyfiken blick och  leende på din ansikte.

Jaakko Seikkula